Vi är alla människor med mål och drömmar

Krönika

Emma Delahunt arbetar för ABF och har, tillsammans med sin chef Marlene Karlsson, startat ett projekt för att hjälpa tiggarna som bor i Fivelstad att komma in i det svenska samhället. Jag fick följa med Emma till jobbet en söndag, och träffa människorna bakom pappersmuggarna.

Fivelstad är en kyrkby i Motala kommun. Där finns en stor vit kyrka i en välbevarad och idyllisk kyrkomiljö. Beläget mitt emot kyrkan finns något som inte är riktigt lika vackert. Ett stort, fallfärdigt flerfamiljshus och ett gäng husvagnar. Det som förmodligen varit en gräsmatta en gång i tiden är en enda stor lervälling nu. Jag, Emma och tolken Natalia blir inbjudna till en av lägenheterna i flerfamiljshuset.

Jag vet att många romer från Bulgarien lever i Motala. Dessa människor räknas som turister i Sverige, men verkligheten är en helt annan. De har varken mat på bordet eller någonstans att bo egentligen, och de ser tiggeri i Sverige som sitt enda alternativ till början på ett värdigt liv.

Jag förväntade mig att mötas av sorg och misär när jag klev innanför dörren hos Galina och Vasil, men den verkligheten var också en helt annan.

Den första vi möter i dörren är en nioårig flicka. Hon säger hej, och vill att vi skyndar oss in. Hon verkar glad. Faktum är att det enda jag möts av inne hos familjen är en otrolig glädje och värme. En bokstavlig, klibbig värme på grund av att de bor åtta personer i en etta och står och lagar mat just när vi kommer, men även en bildlig, härlig värme på grund av vad människorna i lägenheten utstrålar.

De visar oss in i vardagsrummet, som även är ett sovrum, och ber oss sitta ner i en soffa. Alla pratar i munnen på varandra, men jag får veta att de undrar om vi vill ha någonting att dricka. De tar inte ett nej utan insisterar på att hälla upp både cola och kaffe.

Gästvänligheten omfamnar mig och det känns i hela rummet att de är glada över att ha folk på besök. De träffar Emma varje söndag då hon undervisar dem i svenska och samhällsorientering, och Natalia, som själv kom till Sverige från Bulgarien för bara ett år sedan, är nästan alltid med som tolk. Jag trodde nog att de skulle vara reserverade mot mig som är där i egenskap av journalist, men de verkar bara glada.

Kommunikationen är av självklara skäl lite problematisk, men Natalia översätter det mesta och Emma tvingar dem att använda de få svenska ord de lärt sig hittills. Vasil, som är pappa till de två barnen i familjen och gift med Galina, intresserar sig direkt för min tatuering och vi pratar om den en stund. Emellanåt klämmer jag fram några intervjufrågor och försöker få dem att prata om sina liv, hur deras drömmar ser ut och vad de vill göra i framtiden.

De vill stanna i Sverige. De vill att barnen ska få gå i skolan och lära sig språket. De har fötts in i fattigdomen själva och vill nu stoppa den onda cirkeln som förföljt deras familjer i generationer. Men de är egentligen mer intresserade av att tala om mig och om hur Sverige fungerar än om sig själva.

De är entusiastiska att lära sig, det märks. En av killarna som hittills suttit helt tyst i ett hörn frågar mig plötsligt om jag kan italienska, och blir överlycklig när jag svarar ja. Han berättar att han bott i Neapel i sex år, och blir väldigt förvånad när jag berättar att jag bodde i Rom och lärde mig språket på tre månader. Jag förklarar att om jag lyckades, så kommer han också lyckas. Han lyser ännu mer än innan och fortsätter ställa frågor om Sverige, religion och samhället i övrigt.

Under hela tiden jag sitter i lägenheten kan jag inte sluta tänka på hur glada och öppna dessa människor är. De har i princip ingenting, men ändå bjuder de utan minsta tvekan in mig i sitt hem, ber mig sitta ner och dricka deras kaffe. De betalar sextusen kronor i månaden för en rutten enrummare med kök och sitter ute i sju till tio timmar per dag för att få ihop pengar till mat på bordet. Ändå strålar det om dem.

Jag tar några popcorn ur skålen som ställts fram på bordet, samtalar vidare och önskar att fler människor var lika öppna och välkomnande som Vasil, Galina och deras övriga familjemedlemmar. Livet varit så mycket enklare för så många människor i världen då.

Det börjar bli dags att åka hem. Vi har nog suttit i den trånga, klibbiga lägenheten i minst en timme, trots att vi egentligen hade bråttom från början. Familjen undrar om jag kommer komma tillbaka någon gång för att göra fler reportage. Jag svarar att jag gärna kommer tillbaka, men inte nödvändigtvis för att ställa frågor och skriva artiklar. De gläds åt mitt svar, och jag kan nästan ta på deras tacksamhet. Jag tror att det viktigaste för dem är att känna att folk faktiskt ser dem.

Jag byter ytterligare några meningar på italienska med killen i hörnet, som jag senare kommer på att jag glömt fråga om namnet på. Han säger att jag är välkommen tillbaka hem till dem när jag vill, och vi säger hejdå med ett ”arrivederci” – vi ses igen.

Här kan du läsa mer om ABFs projekt.

Leave a comment


*

Copyright: Bona folkhögskola

Search

Back to Top