The end

Krönika

Efter 30 år lägger Bona folkhögskola i Motala ned sin journalistutbildning.
Anledning: den kärva arbetsmarknaden och allt färre sökanden.

Vi känner av dem sedan länge nu, dessa omvälvande tider. Alla är publicister, några – allt färre – är journalister.

Tidningarna drar ned och ställer om, nöjer sig med några få väl skyltade namn, alltför ofta kompletterade av snömoskrönikor, skrivna en kvart före hemgång som det verkar. Är det detta vi förväntas prenumerera på kan man undra?

Flera av våra mer begåvade elever hinner knappt börja jobba innan de avskräcks och väljer annan yrkesbana; anställningarna är ju som så ofta i samhället i dag allt osäkrare: projekt eller visstid, bemanningsföretag, överutbud, köparens marknad.

De stolta banér vi håller upp slokar alltför ofta i stiltje. Researcha, granska, peka på samband, förklara? Bah! Den tiden ges icke!

”Medias” höga hipphetsfaktor, det var länge sen. De unga söker annat. Eller kanske högskola ändå. På tio år har högskolans journalistutbildningar utökats med 400 procent, enligt SVT:s Kulturnytt.

I motsats till folkhögskolan får högskolan mer pengar ju fler elever de tar in. Poäng, examen, automatisk respekt bland släkt och vänner vinner över den skolformens stundtals bristande närkontakt med själva mediebranschen.

Men vi är stolta. Hundratals journalister har gått på Bona under journalistlinjens 30 år på skolan. Och dom är inte vilka som helst; under tidiga 90-talet fanns det fortfarande de som sa upp sig som förskollärare eller sjuksköterskor för att förverkliga en reporter-dröm (det ni!).Sen har vi de som haft otillräcklig skolgång, låga betyg, som brunnit för nåt, haft starka åsikter, hjärtefrågor, varit så kallade nysvenskar… Alla har de på sina vis bidragit till att göra journalistkåren en gnutta mindre homogen och förutsägbar.

Vi var visserligen bland de första att enbart utbilda till multijournalister, de senaste tio åren har våra elever producerat innehåll på samtliga publiceringsplattformar och det har betalat sig, fram till för några år sedan fick sju av tio jobb, eller i alla fall någon form av påhugg innan vallgraven som ofta ligger grävd där, framför tillsvidareanställningen.

Multijournalistiken, där reportern ska kunna göra både radio, tv, fota och skriva, har varit en spännande utmaning som vi efter hand blivit riktigt bra på. Men, samtidigt har den arbetsformen förstås varit en slags arbetsmarknadsanpassning från vår sida som såklart var oss främmande på den tiden vi skämdes bort med 350 sökande till 18 platser…

Och nej, vi har inga problem med att öppet visa både mättnad, vilsenhet och ibland oförblommerad okunskap inför branded content, native advertising, inbäddade redaktioner, klickraketer och fan och hans mormor… pust! Andra får ta vid.

(Och till dig som inte eventuellt inte känner igen orden ovan, de kan vara väl värda att sätta sig in i. På flera sätt pekar dessa begrepp tyvärr på ökad risk för ytterligare förtunning av det fria och oberoende ordet.)

När vi nu kastar in handduken gör vi det ändå med ett ”Häpp!” Den sista elevkullen kommer att i sedvanlig ordning göra rediga avtryck ute på praktik i början av 2016 och till sist vill vi tro att det, som så ofta genom åren, kommer att produceras lysande examensarbeten i vår.

Men först ska en gemensam reportage-pocket ges ut, ”PocketSignalen”, denna gång på temat äldre Östgötar. Missa inte den!

Tack lärarkollegor och alla som gästat och föreläst för småpengar på Bonas journalistutbildning under åren, och tack alla elever som sen blev journalistnamn i spotlight eller slitvargar ute på småredaktioner eller som i vissa fall i stället jobbar som tågförare, trädgårdsmästare eller inom äldreomsorgen.

Det har varit en ära!

Lars Christophersen
Annika Avén
journalistlärare

Leave a comment


*

Copyright: Bona folkhögskola

Search

Back to Top